Blod på mina händer

Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film

Jag sitter där i mörkret och inser att jag har blod på mina händer. Jag har ju vetat och ändå inte. Först nu är historien berättad. Jag reser mig, går ut på gatan och bär fortfarande det vidöppna landskapet inom mig, det exotiska och vilda. Men också det jag inte velat se. Det jag hört berättas men som jag aldrig riktigt har förstått. Inte förrän nu. Jag har hört det där om landet och strider om ägande. Men nu ser jag barn som tvingas bort från sina föräldrar, sitt språk och sitt ursprung. Barn som får sina kranier och näsor mätta av Statens rasbiologiska institut för att de tillhör ett nomadfolk som ska kartläggas och bevaras. Barn som katalogiseras likt arkeologiska fynd. Barn vars fingrar slås blodiga för att de viskat ord på ett språk som är deras eget, ett språk som inte är svenska. Barn som blir piskade med ris om de blandar sig med svenskarna. Barn som inte får läsa vidare. Barn vars hjärnor anses för små och outvecklade för att klara livet i en stad. Det är 1930-tal. Barnen är samer men kallas lappjävlar. Och det är jag som är imperialisten och erövraren. Jag vill två mina händer. Säga: det var inte jag. Avhända mig skulden. Det var inte meningen. Jag visste ingenting. Men nu vet jag. Det är därför jag skriver. Inte för att lägga alla bitar på plats. Eller komma fram till någon slutsats. Utan för att det måste skrivas. Det måste bli synligt. Ingen av oss är utan skuld. Skulden finns där och går inte att tiga bort med tystnad.
Sameblod är den första svenska spelfilmen om samer. Det är jojk, blod och skam. Det är Sápmi. Se den!

Sameblod är regisserad av Amanda Kernell. Hennes kortfilm Stoerre Vaerie Storfjället som ligger till grund för filmen kan ses via SVT Play. 


Helena Öberg

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln