En ensamhet i färger.

Etiketter: bilderbok, döden
Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen? Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen?
Vi förståndiga vuxna brukar kunna leverera mätta och självklara svar på det mesta. Men barns frågor om döden kan få även den bästa förälder att tveka och dröja. Döden låter sig nämligen inte avfärdas enkelt som monster och mardrömmar. Den är och finns, och därför måste vi förhålla oss till den. Frågan är: Hur ska vi kunna ta våra barn i handen och tillsammans stirra ner i de existentiella bråddjupen – när vi själva är lika rädda? Reflexen kan vara att tvärgira. Det gjorde de vuxna runt min egen mamma, när hon fem år gammal förlorade sin mamma i bröstcancer. En dag var hon bara borta, och när mamma frågade var hennes mamma var någonstans, skruvade de vuxna på sig. Ingen förklarade döden. Det var mammas storebröder, som själva var barn, som gjorde sitt allra bästa för att trösta och förklara för sin lillasyster. De sa: ”Mamma har åkt till Paris, och hon kommer aldrig komma hem”. På begravningen satt min mamma hemma i sitt rum och blev barnvaktad. Hon fick aldrig ta farväl.
Vad händer med ett barn som inte får det? Som inte får bearbeta döden och skapa ett förhållningssätt till den?

Långt upp i vuxen ålder drömde min mamma märkliga drömmar om natten. Hon drömde att hon befann sig i Paris, och att hon ringde på en dörr. Skulle någon öppna den? Skulle hennes mamma stå där, och säga: ”Men hej gumman min! Jag har varit här hela tiden. Jag lämnade familjen, och åkte hit!”
Kanske står många barn vid den dörren än idag, trots att de rent intellektuellt sett, sedan länge, förstått dödens oåterkalleliga natur.  
”Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta” är en bok om kris och sorg, som tar det sörjande barnet på allvar. Vad hade hänt om min mamma hade fått den i sitt knä? Om någon vuxen hade trotsat alla tabun och tagit henne till sig och börjat läsa? Om tårarna hade fått finnas och flyta ut i sidorna, och förenas med Jons?

Jon är en liten pojke som har förlorat sin pappa. Minnena med honom är alltid här och nu. Fortfarande är det konstigt att pappa inte sitter vid sängkanten och säger god natt. Det är konstigt att han inte är med under den soliga dagen i parken, och i hängmattan. Jon känner sig ensam i sin sorg, för han tror inte att det finns någon som kan förstå den. Han håller den inom sig, och den kokar. Det är den blicken som skapar perspektiven. Jons ensamma, kokande, blick. Illustrationerna vibrerar av sorg och av skevhet. Med ett varmt och direkt språk går författarna rakt in utan att försköna:  
”Varför måste just hans pappa dö, undrar Jon. Alla andra har pappor som lever. Och är pappa verkligen borta för alltid? Hans saker finns ju kvar. Det är som om allting väntar på honom.”

Mörkret och hopplösheten får ta sin rättmätiga plats över flera sidor, innan ett sorts ljus, en försoning, mjukt och varsamt tonas in i berättelsen. Med hjälp av Jons mamma orkar han till slut lyfta det tunga locket och dela med sig. Sorgen slutar koka alldeles ensam i kroppen, och blir istället till färg, teckningar och minnen i en röd liten bok. En bok om hans pappa och av allt det underbara som en gång fanns hos honom.
Jag kan rekommendera boken till vuxna som av olika anledningar vill bearbeta döden med barn. Barn som inte haft kontakt med döden kommer få empati för de barn som har eller har haft det.

Jag vill också rekommendera boken till min femåriga lilla mamma. Om jag kunde skulle jag slå in den i ett fint presentpapper och lägga den utanför dörren på Värtavägen 39, år 1953.

Jessica Forsling

Fakta: Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta.
Text: Grethe Rottböll.
Bild: Emma Virke.
Förlag: Bonnier Carlsen.
Utgivningsår: 2013.

PS. Kom till Karins Magasin 19 april och delta i vårt samtal om döden i bilderboken, lett av Helena Öberg. Alltid på Slottsgatan 19, klockan 19. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln