Döden, döden...

Illustration: Kitty Crowther, Lilla Döden hälsar på. Illustration: Kitty Crowther, Lilla Döden hälsar på.

Astrid Lindgren berättade i en intervju att hon pratade med sina båda systrar i telefon varje dag och att de alltid inledde samtalet med frasen ”Döden, döden...”
Så var det avklarat.

Det är lätt att förminska Astrid Lindgren till en allas vår ställföreträdande mormor, en sagotant och ett lyckligt Bullerbybarn. Hon bidrog själv till den bilden i intervju efter intervju. Men det mörka fanns hela tiden under ytan och i början av 1970-talet, när hennes älskade storebror Gunnar drabbades av cancer gick hon på tvärs mot den rådande socialrealistiska tidsandan och skrev en mytologisk saga om en syskonkärlek som sträcker sig bortom döden – Bröderna Lejonhjärta. Och istället för kristendomens paradis gav hon oss alternativa dödsriken; Nangijala och Nangilima – snarare en form av buddistisk reinkarnation.
Kanske var det precis vad vi människor behövde. En ny berättelse om livet efter döden. För allt kan väl inte bara ta slut? Eller är alltsammans bara en febersjuk pojkes fantasier? En pojke som inte ville vara en liten lort.

Kitty Crowther, författaren och illustratören som 2010 tillägnades Astrid Lindgren Memory Award duckar inte heller för döden. Hon tycker tvärtom att det är vår skyldighet som vuxna att visa barnen mörkret, men att vi ska ta dem i handen ner i djupet och alltid följa dem hela vägen tillbaka. Hon väjer inte för vare sig döda föräldrar, självmord eller döden som befriare. Men kan man verkligen berätta om vad som helst i en bilderbok? Finns det inga gränser? Det ska vi samtala om i nästa Karins Magasin – Döden i bilderboken. Den 19 april. Alltid på Klubb19, klockan 19. Välkommen!

Helena Öberg

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln