Jag läser Moa Martinsson med kroppen. 

Idag är det första maj. Istället för att demonstrera plockar jag fram Moa Martinssons debutroman Kvinnor och äppelträd (1933) ur bokhyllan. Och jag läser den med kroppen. Bärningsbristningar, förlossning och fostervatten är kvinnliga erfarenheter som sällan ryms i litteraturen.
Den självutnämnde smakdomaren Harald Blooms första formel för kanonbildning ”Du kan endast läsa om den du är”[1] får en fördjupad innebörd, för under min läsning blir Martinsons text inte en litterär konstruktion, utan istället själva kittet som fyller igen luckorna i mitt eget liv och formar mening ur fragmenten som utgör mina förmödrars historia.
Det skulle vara lätt att stanna där, läsa Martinson autobiografiskt som en kvinnlig bekännelse. Det är också så hon blev läst och mottagen av framför allt den manliga kritikerkåren som inte kunde relatera till hennes erfarenheter vare sig utifrån kön eller klass, istället stannar de vid hennes gestaltning av den fysiska, kvinnliga kroppen och dess erfarenheter – vilket skymmer de litterära kvaliteterna. Ebba Witt Brattström visar i sin avhandling Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet hur kritiken, såväl den manliga som den nyfeministiska, använder ord som relaterar till den kvinnliga kroppen när de skriver om Moa Martinssons författarskap; ”havande kvinnas köttfrodiga fantasi”, ”urspene” etc. [2]De uttrycker både äckel och avsmak; det är för mycket elände, för mycket kropp, för mycket kvinna.

Men Moa Martinsson är större än så, hon är en medveten modernistisk författare och hon har ett ärende. När hon debuterar med Kvinnor och äppelträd är hon 38 år. Hon har hunnit leva ett liv som fattig torparhustru och fött fem barn. Nu har författaren Harry Martinsson flyttat in i torpet i Sorunda. Och där samlas också Harrys vänner, det unga modernistiska gardet ”Fem unga”[3]; Arthur Lundkvist, Josef Fjellgren, Erik Asklund och Gustav Sandgren. De är författare, de är unga och de är män. De har rest i Europa. De vill skapa nytt. De är modernister. Moa Martinsson själv har ännu inte varit utanför Sverige, men hon har andra erfarenheter och hon är fullständigt jämbördig, de läser och skriver och diskuterar litteratur, konst, filosofi och psykologi – ett ständigt pågående samtal som ibland övergår i brev. Men männen rör sig samtidigt i en exkluderande manlig primitivistisk föreställningsvärld full av sexualmetaforer där kvinnan är ansiktslös och hennes nakenhet erotisk [4]– ett medel för mannens självförverkligande.

Martinsson laborerar med den modernistiska formen och har en medveten, uppbruten berättarlinje, med skiftande tidsperspektiv och förskjutna berättarperspektiv där hon växlar mellan fokalisering, litterär berättarröst, talspråk och dialekt. Hon är en modernist, men går till storms mot den manliga modernismens ensidiga kvinnogestaltning. Hon har ett entydigt kvinnoperspektiv och visar istället systematiskt upp den andra sidan av kärleken mellan man och kvinna, erotikens och driftsutlevelsens konsekvenser; kvinnor som föder oäkta barn, könssjukdomar och farliga aborter (vilket dock censurerades av Bonniers).

"För kanske första gången i litteraturen skapar två kvinnor ett eget rum utanför det privata kökets mörker."
Kvinnor och äppelträd inleds med en slags urscen. För kanske första gången i litteraturen skapar två kvinnor ett eget rum utanför det privata kökets mörker; mor Sofi och Fredrika erövrar bykstugan och tvagar sig rena. De samtalar och blir vänner. När bonden knackar på och vill köra iväg dem ställer sig mor Sofi naken i dörren. Hon försvarar sin borg med sin kropp, en kropp som inte är till för mannen. Det gör bonden maktlös. Det är skandal, en stillsam revolution som observeras av hela byn. Matriarkatet blir möjligt och ger den unga generationen en ny riktning.
Den kvinnliga vänskapen som föds i bykstugan löper genom hela romanen. Männen super, kvinnorna föder barn och förtvivlar, men vänskapen leder vidare. Kvinnan är inte längre bara en mans kvinna och mor. Martinson låter kvinnorna fullt ut erövra den manligt kodade vänskapen; de bli självständiga, de upplyser, stöttar, samtalar och läser. Ett annat liv blir möjligt, men frågan är hur de nyvunna möjligheterna hanteras. Sally som packat väskan för att resa till Paris stannar istället och gifter sig med den gamle bonden.
Men kanske är det i själva verket romanens verkliga styrka;Martinson visar upp människorna i sin paradoxala skröplighet.Det finns varken hjältar eller uslingar, ingen är allt igenom ond eller god, förnuftig eller dumdristig. Den proletära fattiga människans öde formar tillvaron. En karaktär har en riktning, men så kommer något emellan, en graviditet eller döden, kärlek eller ett stillsamt frieri – och så tar berättelsen en annan riktning. Som livet självt.
Kvinnor och äppelträd är i hög grad en roman om klass och Martinsson utmanar ytterligare en modernistisk premiss: den modernistiska urbaniteten, eftersom livet i staden tillhör den som kan bo ståndsmässigt och har råd att handla i butikerna, klä sig anständigt, gå på teatern, flanera och sitta på café och diskutera. För underklassens underklass, den fattiga kvinnan är staden ingenting annat än trånga gränder, bakgårdar och madrasser på golvet i överfulla hyresrum. Martinsson gör istället en motgående rörelse. Hennes kvinnor återvänder till landet och skapar sin egen utopiska livskänsla under stjärnorna i samklang med naturen. Modernismen blir till en livshållning.

Helena Öberg


Litteratur och källor:
Martinsson, Moa, Kvinnor och äppelträd, (1933), Malmö 1975
Olsson Bernt, Algulin Ingemar m fl Litteraturens historia i Sverige, Lund (2013)
Witt- Brattström, Ebba, Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet,  1988

[1] Ebba Witt- Brattström, Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet s. 116
[2] Witt- Brattström, s. 115
[3] Litteraturens historia i Sverige, s. 393-94
[4] Witt-Brattström, s. 91

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln