Havet inom oss.

Någonstans nere i källaren har jag fortfarande sparat Lars Gustafssons gulnade artikel. "Kan havet tänka?" För mitt tonåriga jag var det en oerhörd tanke. Att tänkande skulle kunna pågå någon annanstans än inom mig själv, eller inom en annan människa. Att havet skulle kunna tänka.
Jag kommer att tänka på det nu i natt när jag vaknar till och havet lyfter mig ur sömnen. Orkanen Irma är på väg in över Florida. Den har redan svept över Karibien, orsakat död och förödelse, slagit ut hela öar och lämnat de vita båtarna i drivor i hamnarna. Denna natt när sex miljoner amerikaner har uppmanats att ge sig av och fly från sina hem. Ta skydd bäst de kan för att överleva. Sex miljoner, tänk en gång till, tänk om tre av fem svenskar skulle resa sig upp och lämna sina hem. Eller hela befolkningen i Danmark, Norge eller Finland. Sex miljoner människor. Det är ett antal som inte går att greppa.
Denna natt sitter de i sina bilar, i långsamma karavaner så länge bensinen räcker, så långt bort det går. De som har en bil att ge sig av i, de som har haft råd att bunkra innan maten tog slut på hyllorna och butikerna stängde. De är nu på väg, inte till något, utan bara på flykt ifrån, en flykt ifrån Irma, en orkan med 120 mil i omkrets som saktat av över havet, men som nu vänder upp emot land, som närmar sig Florida Keys och ökar i styrka. Jag tittar på satellitbilderna. Efter Irma väntar ingen lindring, hela havet stormar och långt ut till havs snurrar redan orkanerna José och Katia.

Förra hösten var det Hermine som fick Floridaborna att barrikadera sig. Då drog orkanen förbi, planade ut över havet och amerikanarna gick till val i ett vindstilla land. Och valde en president som flyttat gränsen för det rimliga bortom allt vi trodde var rimligt. En president som kallar allt som handlar om klimatet för Fake News.
För det är väl det vi alla önskar. Att det ska vara falska nyheter. Att isbergen kalvar, när det är elva grader varmt i Almedalen och väderkartorna över Europa är röda av en okontrollerad hetta och tundran är på väg att smälta. Fake News. För inte kan det vara så illa. Livet pågår ju ändå som vanligt. Det lilla livet. Allt vi känner till. Men kanske vet vi ändå, att den där oron, någonstans djupt inom oss är en del av något större.
Mer än hälften av en människas volym är vatten. Allting flyter. I natt när stormens öga har lämnat Barbuda, när orkanen har svept bort husen, saktat in, i natt när vindarna ökar och vänder in mot Key West. När bilarna rullar norrut längs motorvägen. När vattnet stiger, meter efter meter. Kanske hör vi då hur havet tänker inom oss. Hur havet manar oss att välja. Medan vi ännu har ett val.

Helena Öberg

Etiketter: #klimat #irma

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln