Döden på the Rock

När behöver vi egentligen våra metaforer?Och när kommer de till oss för att stanna?
Min första kontakt med döden kom vid elva års ålder. Året var 1986. Kontakten var långt ifrån traumatisk, och den drabbade mig inte på något personligt plan. Det var ingen förälder som dog, ingen nära släkting till mig, inte ens någon jag kände.
Jag såg den bara på bild.
Döden kom som en trevare, i form av tre lik på ett bårhus i San Francisco. Bilden var tagen 1946, och föreställde tre fångar som hade försökt rymma från fängelset på Alcatraz. Det hade gått åt skogen, som det oftast gjorde när någon försökte rymma från det välbevakade superfängelset som var hem åt USA:s värsta brottslingar mellan 1934 och 1963. De tre fångarna – Joe, Bernie och Marvin – hade skjutits i huvudet.
Nu låg de där på bårhusbritsarna, nakna, med identifikationsbrickor runt stortårna, och var icke-levande i all evighet. Dödens brutala oåterkallelighet slog mig med våldsam kraft när jag såg den där bilden, och den satte igång ett slags maskineri inom mig som fram till dess hade legat latent.
Alcatraz blev en besatthet. Och till slut en bok.
I dagarna släpps ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse”, där jag har intervjuat tio män – nio före detta fångar och en före detta vakt – vars gemensamma nämnare i livet är att de tillbringade åratal på den ensliga ön i San Francisco Bay.
Alcatraz är den röda tråden som binder dessa män samman. I övrigt har deras öden förgrenat sig under de decennier som gått sedan fängelset stängde sina portar. Vissa har varit fria män i fyrtio år; andra sitter fortfarande bakom lås och bom. En har hittat Gud, andra är övertygade ateister. En är en övertygad kommunist, en annan älskar Donald Trump av hela sitt hjärta. Vissa minns sina år på Alcatraz in i minsta detalj; andra har förträngt det mesta.
Varför skriva en bok om Alcatraz? Frågan slog mig flera gånger under arbetet med den.
Med åren har ön uppenbarligen kommit att betyda mer för mig än den dragningskraft till det mörka och tragiska som många av oss känner; själva essensen i den fängelseromantik som nöjesfabriken i Hollywood har spelat på i ett otal filmer.
Det kan vara så att ön har kommit att kännas som en symbol för mitt eget förhållande till omvärlden. Jag vill inte alltid lämna min trygga cell, klarar inte alltid av frihetens alla krav och möjligheter, vill hellre sitta innanför rastgårdens höga murar och blicka ut över den röda hängbron istället för att färdas över den.
Den där elvaåriga pojken använde Alcatraz som metafor för dödens orimlighet. Något påtagligt att hålla i, för att slippa kontemplera det allra mest opåtagliga som finns.
För den fyrtiotreåriga mannen jag är idag har ön blivit en annan slags metafor. Döden som något förutsägbart, oundvikligt, som kommer att släppa oss fria från livets bojor en dag.
 
JON FORSLING
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln