Varför ska vi prata om Hannah Arendt?

Välkommen till årets första litterära salong! Den 15 februari välkomnar vi  Erik Jersenius.  Vi kommer att föra ett samtal utifrån hans uppmärksammade essä om Hannah Arendt och den omtumlande ensamheten. En ensamhet som har kastat den moderna människan in i helt nya gemenskaper, något som lett till folkmord och ofattbara grymheter. Men också hur vänskapen är samhällets grund. Och hur den enskilda människan kan göra skillnad. 
Hannah Arendt var filosof och en av 1900-talets stora och kontroversiella tänkare. Hennes begrepp "den banala ondskan" är hela tiden aktuellt och på senare år har flera av hennes verk översatts till svenska. 
Erik Jersenius är VLT:s kulturredaktör och en återkommande gäst hos Karins Magasin
.

Läs första delen av Erik Jersenius essä, tidigare publicerad i VLT.
Nu i Karins Magasin:
 

Den totalitära ensamheten

Före 1800-talet var den västerländska människan aldrig ensam. För oss som nu sitter uppkopplade mot miljardtals själar via våra skärmar är det svårt att ens föreställa sig den fasansfulla känsla av hopplöshet som då bredde ut sig i Europa i takt med ensamhetens landvinningar.
Ensamhet, eller snarare enslighet, var, som Hannah Arendt påpekar, en erfarenhet som tidigare varit förbehållen profeter och filosofer. Men för dem var enskildheten något självvalt, möjligheten att återvända till gemenskapen fanns alltid där och dessutom var de knappast isolerade, de förde samtal med Gud eller var i dialog med sina tankar.

Vanligt folk levde sina liv i familjens, byns och ståndets starka gemenskap. Dessutom talade prästen om för dem att de alla tillhörde Gud Faders barnaskara, att de andligt sett var jämlika, samtidigt som var och en fick finna sig i den lott i livet de tilldelats av Herren. Deras tid delades mellan hårt arbete och sömn, aldrig fick de en stund över åt att grubbla över sig själva och sin existens mening.
Arendt oroades av den moderna människans förlust av arbetets dygd och mening. Tidigare hade människor aldrig självupptaget försökt lära känna ”sig själva” och grubblat över sin identitet, i stället hade de definierat sig genom sina handlingar i rättfärdighet, yrkesskicklighet och ansvarstagande. Eller som det uttrycks i Tredje Mosebok: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden.”  
Ensamhetens ångest upplevde människor först när de vid livets slut stod nakna med sina synder i väntan på att möta sin Skapare. Fasan inför den totala ensamheten och fullständiga Gudsövergivenheten kunde de förskräckt ana i Jesus sista ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
I november 1831 blottas en spricka i historien. Den tyske filosofen Friedrich Hegel är den förste kände tänkaren som vid sin dödsbädd uttrycker att han inte blivit förstådd. Även om filosofin inte alltid varit allmängods, så har det västerländska tänkandet sedan de första antika filosoferna, om än stundtals dunkelt, varit fattbart för andra.
Hegel var också den förste filosofen sedan Aristoteles som klart och tydligt betraktade det samhälleliga livet som en oundgänglig del av att vara människa och över huvud taget kunna tänka.
I samhällsgemenskapen blir vi i egentlig mening till och uppnår jämlikhet genom medlemmarnas ömsesidiga erkännande av varandra som enskilda jag och personer. Men Hegel, som i sin ungdom befunnit sig i upplysningen och som ålderman dör under romantiken, kunde hos europén bevittna framväxten av det han kallade ”alienation”, förfrämligande.
Begreppet är för många är mer känt i den starkt Hegel-inspirerade Karl Marx filosofi, men för Hegel handlade det inte om att människan genom industrialiseringen blev en främling inför bara sitt arbete, utan i en vidare mening förlorade sin självkänsla och samhällsroll, livsmeningen och möjligheten till förverkligande. Människan blir en främling för sig själv och plågas i sin ensamhet.
Arendt beskriver ensamheten som ett tillstånd vi upplever när vi är bland andra människor, men ändå inte känner att vi hör till. Den ångest Hegel upplevde inför sin död, som en absolut främling i världen, måste ha varit fullständigt outhärdlig.
Under Hegels livstid bröt det underliggande samförstånd och den gemensamma verklighetsbild som Aristoteles kallade ”koinē aisthēsis” och som sedan gått under benämningen ”sensus communis”, ”bon sens”, ”common sense” eller ”menschenverstand”, slutligen samman. På svenska är ”sunt förnuft” det uttryck som kommer närmast det Aristoteles åsyftar, men egentligen avser han en djupare samfälld förståelse av verkligheten, som nu lösts upp och lämnat människan, även filosofen, i ensamhet med sina tankar eller kanske snarare utan tankar alls.
Martin Luther, kristenhetens store reformator, vars nya bibelläsning skulle bidra till trosgemenskapens splittring, visade också prov på sin stora kännedom om människoanden när han kommenterar raderna "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like” i Första Mosebok. Gud skapar Eva för att Adam ska få en jämlike och att de båda i gemenskap fullt ut ska bli människor. Luther påpekar att den ensamma människan ”härleder hela tiden en sak från en annan och tänker det värsta om allt”. Under förra seklet och det nuvarande har världen bittert fått bevittna vad den ensamma människan i sin förtvivlan är kapabel till.
Ensamhetens utsatthet var definitivt något som Arendt själv fått uppleva. Fram till skolåren hade hon aldrig reflekterat över att hon var annorlunda än de andra barnen i Königsberg. Men så mötte hon andra barns och lärares antisemitism. Det var de som definierade henne som jude, själv hade hon aldrig uppfattat sig som något annat än människa.
Arendts tröst blev filosofin, utan den har hon sagt att hon redan som tonåring hade tagit livet av sig. Som 14-åring läser hon förstås Königsbergsonen Immanuel Kant och framför allt den kristna existentialismens portalfigur, den danske filosofen Sören Kierkegaard.
Genom filosofin börjar Arendt sitt livsprojekt att förstå och skapa sig en plats i världen. Denna förståelse av tillvaron har förstås gjort henne mycket uppskattad, men Arendts självständighet ledde också till att hon ständigt kom på kant med sin omgivning och att hon aldrig någonsin kunde liera sig med ett större sammanhang. Hennes först så nära relation med sionisterna skulle leda till en fortfarande hatfull separation genom Arendts kontroversiella slutsatser om nazismens framgångar i Tyskland och hennes skarpa kritik av Israel. Som kvinnlig tänkare ville förstås feministerna se henne som allierad, men den traditionalistiska Arendt hade svårt att se kvinnors plats i den politiska offentligheten. Hennes intresse kretsade kring stora män förmögna att uträtta stora saker.
Att Arendt inledde sin tänkargärning med att i sin doktorsavhandling utreda kyrkofadern och den kristne tänkaren Augustinus teori om kärleken, är inte en slump. Han blev hennes närmsta vän genom livet.
För Augustinus finns det två typer av kärlek, en god och en ond. Den goda, ”caritas”, är den kärlek vi riktar mot det goda (Gud) och mot våra medmänniskor. Den onda kärleken, ”eros”, är den vi hänger åt oss åt när vi älskar världen.
Ur denna kärleksteori utformade Arendt sitt eget politiska tänkande. För henne får kärleken till vår nästa, den särskilda form av vänskap som binder oss samman i samhället, en avgörande betydelse. Men hon utforskade även den gränslösa ondska som vilar i att förälska sig i världens fetischer. 
Arendt var en av flera begåvade tyskjudiska studenter som samlades kring tidens filosofiska fixstjärna, Martin Heidegger, vid universitetet i Marburg. Han erbjöd ett nytt sätt att tänka och en undervisning fri från gamla dammiga filosofiböcker.
Katoliken Heidegger hade hamnat i en religiös och existentiell kris under sina präststudier hos jesuitorden i Freiburg och i stället vänt sig till en av samtidens stora filosofer, Edmund Husserl, verksam vid universitetet i samma stad, för att själv utveckla ett säreget tänkande.
För Heidegger är filosofins grundproblem tillvaron och existensen. Kristendomen och tänkandet sedan Platon har lett oss fel, hävdar Heidegger, och menar att den allra tidigaste grekiska kulturens upptagenhet vid det beständiga alltet kan göra att den vilsna västerländska människan hittar hem igen och åter förundras över tillvaron.
Genom en radikal kulturkritik börjar Heidegger se möjligheten till ett nytt språk som kan uttrycka denna hemmastaddhet i alltet, befriat från historisk belastade och korrumperade begrepp som ”människa”, ”själ” och ”jag”.  I stället kallar Heidegger människan för ”Tillvaron”, som inte kännetecknas av förmågan att tänka, utan att vara, det vill säga existera i den här världen. Gentemot världen kan vi inte förhålla oss neutralt, vi anlägger alltid ett visst perspektiv och förhållningssätt gentemot den och vi kan aldrig träda ur den, vi är kastade in i världen och måste själva skapa vår mening i den.
Heideggers tänkande kom självt att blivit historiskt belastat genom hans samröre med nazismen. De lärde tvistar nu om vilka beröringspunkter hans filosofi har med den nazistiska rörelsen och dess ideologi. Den bär samma drag av frän civilisationskritik, förakt mot det judisk-kristna kulturarvet och en närmast totalitär önskan om att i språk och anda omstöpa hela vår förståelse av verkligheten.
Heidegger såg också inledningsvis nazismen som ett möjligt alternativ till den liberala demokratin och kapitalismen och kommunismen. Framför allt värderade han i nazismen dess vördnad för och omsorg om naturen, som gick förlorad genom andra världskriget och vurmen för industrialism och teknologi. Heidegger var medlem i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet från 1933 ända fram till krigsslutet.
Arendt, som under sin tid som Heideggers student också var hans älskarinna, kom sedan att försvara honom mot anklagelser som nazistkollaboratör efter kriget. Det finns tydliga anknytningspunkter mellan hennes och Heideggers tänkande, men också betydliga skillnader.
Ett viktigt steg som Arendt tar, förmodligen influerad av Augustinus, är att hon åter gör filosofin tillgänglig för en översinnlig verklighet och hänvisar människans härkomst till en ”Skapare”. Vi är förvisso kastade in i den här världen, men någon har kastat oss in i den. Heideggers slutna världsbild öppnas alltså igen, han insåg inte att han bara ersatte en metafysisk storhet med en annan när han ville ersätta Skaparen med sin skapelse.
I och med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 tvingades Arendt lämna sitt hemland. Hon flydde via Tjeckoslovakien och Schweiz till Paris, men Wehrmachts stöveltramp kom ifatt henne när de marscherade in staden 1940 och Arendt kastades i interneringsläger. Hon lyckades även fly därifrån och tog sig genom Spanien och Portugal till USA som sedan kom att bli hennes hemvist.
När Arendt först kom till Amerika talade hon knappt ett ord engelska, bara tio år senare skrev hon ”Totalitarismens ursprung”, en av förra århundradets mest uppskattade verk på språket, det femte hon skrev på och behärskade flytande.
Arendt uppfattade sig själv som genuin tysk, men efter kriget valde hon att inte återvända till hemlandet. Hon kunde aldrig försonas med det förflutna, men ur sitt hjärta reciterade hon fritt Johann Wolfgang von Goethe och de andra stora tyska poeterna.
I dag finns många invändningar, inte minst bland historiker, mot ”Totalitarismens ursprung”. Vi vet mer och kan se fler nyanser mellan de två totalitära ideologier, nazismen och stalinismen, som Arendt analyserar. Men hennes bok var det första djupodlade försöket att förstå det vansinne som sköljt över världen bara några år tidigare, också kontroversiellt då de flesta helst ville glömma och gå vidare.
Arendts tendens att frånkänna det specifikt tyska i antisemitismen och nazismen ifrågasätts numera, liksom jämförelsen mellan den europeiska kolonialismen och de totalitära staternas militära expansionism samt hennes antydan om judarnas egen roll i katastrofen.
Men Arendts insikt om den moderna människans existentiella ensamhets betydelse för framväxten av våldsam radikalism och blind hängivenhet dröjer kvar påminnande om vår civilisations tunna fernissa.

ERIK JERSENIUS
 

Kommentera gärna:

En liten rubrik.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln