Tack för två fina år.
Nu säger vi hejdå.

Nu är det två år sedan vi bestämde oss för att starta Karins Magasin. Tack för att du har hittat hit till hemsidan, kanske har du också besökt våra litterära salonger, som publik eller gäst. Ditt stöd har betytt mycket för oss! Tillsammans skapade vi en mötesplats och ett samtal i samtiden.
Precis som vi hoppades har Karins Magasin blivit en lokal kulturaktör i Västerås och vi har samverkat med VLT, Västmanlands Teater och Stadsbiblioteket och tack vare stöd från Västerås Stad kunde vi bjuda in författaren Sven Olov Karlsson till ett samtal om den stora branden. Bland våra övriga gäster märks Augustprisvinnaren Sara Lundberg, Biskop Mikael Mogren, regissören Astrid Menasanch Tobiesson, konstnären Ana Bondžić, trubaduren Tina Wilhelmsson, kulturredaktör Erik Jersenius, journalisten Jon Forssling och författaren och poeten Solja Krapu Kallio (se bilden ovan). Tack också till Olle Grönwalls och klubb 19, samt den feministiska konstnärsföreningen Gaia.
Nu stänger vi Karins Magasin, men hoppas att samtalet ska fortsätta på andra arenor. Hoppet föds genom handling!

Hälsningar från Hanna Eklund, Jessica Forsling och Helena Öberg. 

There are no entries for this period.

2017

Rösträtt för kvinnor, lika rätt till utbildning, rätten att bestämma över sin egen kropp och förbud för en man att slå sin hustru är lagar som har föregåtts av motstånd och hård kamp. Det är en kamp som fortfarande pågår och som  inrymmer rätten till lika lön. Men istället för att leda framåt har starka krafter börjat ifrågasätta att kvinnor ska ha samma mänskliga rättigheter som män. Därför går nu feminister från sex partier och fem organisationer samman och skapar ett nytt nätverk; ”Bred feministisk plattform”.
Det är närmare femtio år sedan Karin Westman Berg bedrev sina Könsrollsseminarier i Uppsala, under kvällstid i en källarlokal utanför universitet. Det ansågs inte vara "riktig litteraturhistoria" att prata genus på arbetstid. Några seminariedeltagare startade Grupp 8. Många av dem är fortfarande aktiva och bakom "Bred feministisk plattform" finns bland andra; Suzanne Osten, Iréne Matthis och Gunilla Thorgren.
Grupp 8 var medelpunkten för 1970-talets nya kvinnorörelse och drev frågor om arbete åt alla, kortare arbetsdag, daghem åt alla barn, fri abort och rätt till smärtlindring vid förlossning.
På två år ökade Grupp 8 Stockholm från omkring 16 till 470 medlemmar och organiserades i 43 lokalgrupper. Många var kvinnor som tidigare hade varit aktiva inom olika partiers kvinnoorganisationer, men som hade tröttnat.
– Där drog vi ju bara stenciler och kokade kaffe, som en av dem uttryckte saken i en artikel i Vecko-Journalen.
Den 8 april 1972 var det drygt 1 000 personer som ropade slagord längs Stockholms gator fram till Moderna museet. Slutmålet var Grupp 8:s utställning "Kvinnor" som tog upp kvinnans liv ur olika aspekter och som öppnade samma dag på Moderna museets Filialen. "Kvinnor" sågs av över 13 000 personer under en månad.
Idag har den feministiska forskningen en stark ställning inom universiteten och fyller föreläsningssalar istället för källare. Men det är dags att skaka liv i kampen. Allt i Karins Westman Bergs anda. Gråt inte – organisera er!
 
HELENA ÖBERG

Läs hela inlägget »

När behöver vi egentligen våra metaforer?Och när kommer de till oss för att stanna?
Min första kontakt med döden kom vid elva års ålder. Året var 1986. Kontakten var långt ifrån traumatisk, och den drabbade mig inte på något personligt plan. Det var ingen förälder som dog, ingen nära släkting till mig, inte ens någon jag kände.
Jag såg den bara på bild.
Döden kom som en trevare, i form av tre lik på ett bårhus i San Francisco. Bilden var tagen 1946, och föreställde tre fångar som hade försökt rymma från fängelset på Alcatraz. Det hade gått åt skogen, som det oftast gjorde när någon försökte rymma från det välbevakade superfängelset som var hem åt USA:s värsta brottslingar mellan 1934 och 1963. De tre fångarna – Joe, Bernie och Marvin – hade skjutits i huvudet.
Nu låg de där på bårhusbritsarna, nakna, med identifikationsbrickor runt stortårna, och var icke-levande i all evighet. Dödens brutala oåterkallelighet slog mig med våldsam kraft när jag såg den där bilden, och den satte igång ett slags maskineri inom mig som fram till dess hade legat latent.
Alcatraz blev en besatthet. Och till slut en bok.
I dagarna släpps ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse”, där jag har intervjuat tio män – nio före detta fångar och en före detta vakt – vars gemensamma nämnare i livet är att de tillbringade åratal på den ensliga ön i San Francisco Bay.
Alcatraz är den röda tråden som binder dessa män samman. I övrigt har deras öden förgrenat sig under de decennier som gått sedan fängelset stängde sina portar. Vissa har varit fria män i fyrtio år; andra sitter fortfarande bakom lås och bom. En har hittat Gud, andra är övertygade ateister. En är en övertygad kommunist, en annan älskar Donald Trump av hela sitt hjärta. Vissa minns sina år på Alcatraz in i minsta detalj; andra har förträngt det mesta.
Varför skriva en bok om Alcatraz? Frågan slog mig flera gånger under arbetet med den.
Med åren har ön uppenbarligen kommit att betyda mer för mig än den dragningskraft till det mörka och tragiska som många av oss känner; själva essensen i den fängelseromantik som nöjesfabriken i Hollywood har spelat på i ett otal filmer.
Det kan vara så att ön har kommit att kännas som en symbol för mitt eget förhållande till omvärlden. Jag vill inte alltid lämna min trygga cell, klarar inte alltid av frihetens alla krav och möjligheter, vill hellre sitta innanför rastgårdens höga murar och blicka ut över den röda hängbron istället för att färdas över den.
Den där elvaåriga pojken använde Alcatraz som metafor för dödens orimlighet. Något påtagligt att hålla i, för att slippa kontemplera det allra mest opåtagliga som finns.
För den fyrtiotreåriga mannen jag är idag har ön blivit en annan slags metafor. Döden som något förutsägbart, oundvikligt, som kommer att släppa oss fria från livets bojor en dag.
 
JON FORSLING
 

Läs hela inlägget »

Någonstans nere i källaren har jag fortfarande sparat Lars Gustafssons gulnade artikel. "Kan havet tänka?" För mitt tonåriga jag var det en oerhörd tanke. Att tänkande skulle kunna pågå någon annanstans än inom mig själv, eller inom en annan människa. Att havet skulle kunna tänka.
Jag kommer att tänka på det nu i natt när jag vaknar till och havet lyfter mig ur sömnen. Orkanen Irma är på väg in över Florida. Den har redan svept över Karibien, orsakat död och förödelse, slagit ut hela öar och lämnat de vita båtarna i drivor i hamnarna. Denna natt när sex miljoner amerikaner har uppmanats att ge sig av och fly från sina hem. Ta skydd bäst de kan för att överleva. Sex miljoner, tänk en gång till, tänk om tre av fem svenskar skulle resa sig upp och lämna sina hem. Eller hela befolkningen i Danmark, Norge eller Finland. Sex miljoner människor. Det är ett antal som inte går att greppa.
Denna natt sitter de i sina bilar, i långsamma karavaner så länge bensinen räcker, så långt bort det går. De som har en bil att ge sig av i, de som har haft råd att bunkra innan maten tog slut på hyllorna och butikerna stängde. De är nu på väg, inte till något, utan bara på flykt ifrån, en flykt ifrån Irma, en orkan med 120 mil i omkrets som saktat av över havet, men som nu vänder upp emot land, som närmar sig Florida Keys och ökar i styrka. Jag tittar på satellitbilderna. Efter Irma väntar ingen lindring, hela havet stormar och långt ut till havs snurrar redan orkanerna José och Katia.

Förra hösten var det Hermine som fick Floridaborna att barrikadera sig. Då drog orkanen förbi, planade ut över havet och amerikanarna gick till val i ett vindstilla land. Och valde en president som flyttat gränsen för det rimliga bortom allt vi trodde var rimligt. En president som kallar allt som handlar om klimatet för Fake News.
För det är väl det vi alla önskar. Att det ska vara falska nyheter. Att isbergen kalvar, när det är elva grader varmt i Almedalen och väderkartorna över Europa är röda av en okontrollerad hetta och tundran är på väg att smälta. Fake News. För inte kan det vara så illa. Livet pågår ju ändå som vanligt. Det lilla livet. Allt vi känner till. Men kanske vet vi ändå, att den där oron, någonstans djupt inom oss är en del av något större.
Mer än hälften av en människas volym är vatten. Allting flyter. I natt när stormens öga har lämnat Barbuda, när orkanen har svept bort husen, saktat in, i natt när vindarna ökar och vänder in mot Key West. När bilarna rullar norrut längs motorvägen. När vattnet stiger, meter efter meter. Kanske hör vi då hur havet tänker inom oss. Hur havet manar oss att välja. Medan vi ännu har ett val.

Helena Öberg

Läs hela inlägget »
Etiketter: #klimat, #irma

Jennie Ekströms bok Fröet är en liten pärla till bok som kom ut förra året. En bilderbok utan vare sig ord eller färg. Men vilken bilderbok!  De sparsmakade tuschteckningarna slingrar sig fram, expanderar och bildar en helt egen sagovärld. En sagovärld där flickan på ensamhetens ö blir räddad av pojkens flaskpost, som innehåller ett litet frö som har sådan livskraft att det slår rot, växer upp och sträcker sig ut över havet som håller dem isär, så att de kan förenas. Allt berättat utan ord, med bilder som går rakt in i hjärtat. Böcker utan ord, eller Silent Books, är ett internationellt projekt initierat av IBBY för att lyfta fram böcker utan ord som kan ge hopp till barn på flykt. 

Läs hela inlägget »
Stilikonen Tora Teje i filmen Erotikon. Stilikonen Tora Teje i filmen Erotikon.

Ni kanske hör till dem som tror att människan klär sig i enlighet med en mystisk naturkraft, kallad smaken? fortsatte han. Ja smaken – vad är smaken? Till tre tiondelar kanske den består av erfarenhet – till sju tiondelar av allehanda tvivelaktiga romantiska ideal. Man har sett en berömd skådespelerska i något likande – eller man har ett minne från tidigare barndomsår av någon elegant tant, som alltid hade beigefärgad spetsisättning i halsen. Man kanske tjusas av en liten, helt liten manlig anstrykning i modet – man är själv inte alls som andra kvinnor, o mycket ärligare, nästan som en karl bevars – eller av en aldrig så liten aning av baby – vad gör det, när man inte har fyllt sextio. En ung oskyldig flicka går omkring med heta önskningar att så mycket som möjligt påminna om familjen Borgia, och hon frossar i renässansbaretter, som avgjort missklär henne. Där har ni den personliga smaken."

Texten är hämtad från Karin Boyes roman Astarte (s. 10). En liten pärla som i vår har utkommit som pocket. Läs den och kom i stämning inför nästa litterära salong den 14 juni. Eller kom ändå! Modevetaren Emelie Eriksson har lovat reda ut begreppen! 

Läs hela inlägget »
Etiketter: mode, modernism

Vi på Karins Magasin är stolta att presentera vår första gästbloggare: Klara Folke. Klara går i nian och är bosatt i Västerås. Hon debuterar på vår blogg med en krönika om SKAM. Vi publicerar den som en inspiration och tankeväckare inför 17 maj då vår litterära salong har tema Norge i allmänhet och SKAM i synnerhet. Läs - och njut av denna unga, feministiska och skarpa penna.

Karins Magasin presenterar stolt gästbloggaren Klara Folke. Karins Magasin presenterar stolt gästbloggaren Klara Folke.

Alla du möter utkämpar en strid du inte vet något om. 
Den aktuella tv-serien “Skam” har mottagits och hanteras som om den vore verklighet. Hur kan man samtidigt kräva att de kvinnliga rollfigurerna ska vara övermänskligt goda förebilder? Jag kan säga att det luktar sexism om kritiken på långa vägar.

Ibland händer det att hon svankar lite med sin smala midja, kastar flörtigt med sitt isblonda barbie-hår och putar lite oskuldsfullt med sina rödmålade läppar. Speciellt när hennes hunkiga pojkvän William är i närheten som påminner om någon slags uppdaterad Ken. Dessutom är hon pissdålig i sängen. Hur kunde William ens ha blivit intresserad från början? Noora är en egocentrisk och självupptagen barbie-docka-brud som lever på sin yta.

Alla dessa tankar återupptas gång på gång av kritiker, nättroll och nördar i poddar, på kultursidor och i mitt facebookflöde. Den Noora de snackar om är huvudpersonen i andra säsongen av tv-serien “Skam” som hela Sveriges tonårsgeneration satt bänkad framför i höstas. “Skam”:s handling kretsar kring ett norskt gymnasiegäng och har helt onekligen satsat på att inte bli ännu en av alla dessa moralkakor i form av styltiga dialoger skrivna av medelålders tanter och gubbar som helt glömt hur det är att vara sexton. Manuset har istället byggts upp på djupintervjuer med tonåringar och dialogen har skådespelarna fått vara med att utforma. Det märks. För att det blir aldrig tillskruvat som det lätt blir i just ungdomsserier - när någon har något allvarligt problem så försvinner det inte över en natt och just känslor blir det aldrig därför brist på i serien, trots att det inte händer så värst mycket. Någonting jag och många andra tittare känner igen lite för väl från vår egna tonårstid.

Läs hela inlägget »

Idag är det första maj. Istället för att demonstrera plockar jag fram Moa Martinssons debutroman Kvinnor och äppelträd (1933) ur bokhyllan. Och jag läser den med kroppen. Bärningsbristningar, förlossning och fostervatten är kvinnliga erfarenheter som sällan ryms i litteraturen.
Den självutnämnde smakdomaren Harald Blooms första formel för kanonbildning ”Du kan endast läsa om den du är”[1] får en fördjupad innebörd, för under min läsning blir Martinsons text inte en litterär konstruktion, utan istället själva kittet som fyller igen luckorna i mitt eget liv och formar mening ur fragmenten som utgör mina förmödrars historia.
Det skulle vara lätt att stanna där, läsa Martinson autobiografiskt som en kvinnlig bekännelse. Det är också så hon blev läst och mottagen av framför allt den manliga kritikerkåren som inte kunde relatera till hennes erfarenheter vare sig utifrån kön eller klass, istället stannar de vid hennes gestaltning av den fysiska, kvinnliga kroppen och dess erfarenheter – vilket skymmer de litterära kvaliteterna. Ebba Witt Brattström visar i sin avhandling Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet hur kritiken, såväl den manliga som den nyfeministiska, använder ord som relaterar till den kvinnliga kroppen när de skriver om Moa Martinssons författarskap; ”havande kvinnas köttfrodiga fantasi”, ”urspene” etc. [2]De uttrycker både äckel och avsmak; det är för mycket elände, för mycket kropp, för mycket kvinna.

Läs hela inlägget »

Kitty Crowthers bilder är skenbart enkla. Hon använder färgpennor och krita. Ibland akvarell. Hon väjer inte för mörkret, men hon lämnar ingen där. Crowther visar upp det svåra, men hon gör det alltid med värme och humor. Hon pendlar mellan brutalitet och ömhet på ett sätt som mest av allt liknar själva livet. Och döden.
Den 19 april utgår jag från min uppsats Döden i bilderboken där jag har närläst tre bilderböcker av Crowther - alla på temat döden.
Barn som inte har lärt sig läsa bokstäver läser bilder. Men hur är det med oss vuxna - har du själv ro att stanna upp, reflektera och låta texten fördjupas genom att att läsa en bild?

Helena Öberg
 

Läs hela inlägget »
Vill du veta mer om Descartes? Klicka på bilden så kommer du till School of Lifes mini-kurs. Vill du veta mer om Descartes? Klicka på bilden så kommer du till School of Lifes mini-kurs.

Till alla förtvivlade föräldrar, ersättningsberättigade myndighetsfobiker och övriga (vanligt eller ovanligt folk) - misströsta inte längre - Försäkringskassan är bara inbillning, jo, för det har jag fått reda på av Eric Schüldt!

Den som inte känner igen namnet - Eric Schüldt - inte har lyssnat på podden Människan och maskinen, inte sett programmet Idévärlden, inte ens har hört hans tjat om förenklade förklaringar (kanske fel att skylla Schüldt för denna typiska hang-up i mediebranschen, men ändå) och börjar undra om även han är en fantasi kan jag försäkra (!) att så förvisso skulle kunna vara fallet, beroende på hur en ser på saker och ting (och annat), men han kallar sig i vilket fall som helst journalist, och människa, tror jag, med intresse för att ta reda på vad en sådan egentligen är. (Han ska för övrigt ha varit dj på Spy Bar.) (Ja! I en intimiserande känslofieringsdiskurs som vår är det närmast eller stört omöjligt att inte snöa in på person!)
 
Uttalandet om Försäkringskassans varande hörs i en dokumentär som heter Sök och du skall finna. I dokumentären medverkar förutom Schüldt också en doktor i humanekologi (”Humanekologi är studiet av förhållandet mellan människan och hennes totala omgivning i olika kulturer, inklusive samspel med och mellan natur, klimat, teknik, kommunikationer, försörjning, resurser, materialflöden, samhälle, kultur, livsåskådning mm i olika tider och i olika delar av världen”) (Wikipedia), vid namn Per Johansson. Dessa båda män sitter dokumentären igenom på var sin sida om ett bord och pratar. Samtalet ska föreställa pågå under en natt. Inte ett solvarv som i det antika dramat utan hälften av ett sådant. Trots det, eller kanske på grund av, är tempot så nedskruvat och pauserna så långa att jag hann läsa ett kapitel i Processen (16 sidor) och se ett avsnitt av Gift på ett ögonblick simultant, men på det stora hela är temat och frågeställningarna mycket intresseväckande.
 
Det handlar om idéerna vi har sedan Descartes började existera genom tanken, om det yttre och det inre, vetenskap och tro, verklighet och fantasi, sant och falskt. Schüldt talar om paradoxen, att medan vi befinner oss i den mest förnuftiga och nyktra av tider (är det sant?) lever vi nästan helt och hållet i en artificiell värld. Och samtidigt som vi förkastar tomtar och troll tror vi på Försäkringskassan, trots att båda är produkter av någons fantasi. Per Johansson ställer frågan varför en fantasi är viktigare än en annan, som den om mätbarhet, att verkligheten är si och så många centimeter. (Universum är väl fortfarande oändligt?) (Hur med språkets gränser, kan de vara världens?) (Måste vi verkligen tiga, om det vi inte kan tala!?)

Många av oss lever våra liv i rena artefakter, städer, där verkligheten inte kan vara något annat än en fantasi, ett resultat av inbillningsförmåga eller mänsklig skaparkraft, som vi måste ta ett kollektivt ansvar för. Hur verkligheten ser ut för individen beror av våra tankar, vilka vi umgås med, vad vi pratar om och inte minst vad vi läser! De flesta har någon gång blivit uppslukade av en roman och hamnat i en annan värld. Om det så var Sagan om Ringen, Jane Eyre eller Sofies Värld vet du vilken speciell känsla som kan infinna sig, även långt efter sista sidan. (Det var väl inte Fifty Shades Darker..?) Varför skulle den världen egentligen vara mer overklig än den vi jobbar för, får sparken i, får ersättning från?
Kom ihåg Madame Bovary och Don Quijote och tänk på vad du läser – du skapar världen!

Hanna Eklund
 
 
 
 
 
 
 

Läs hela inlägget »
Illustration: Kitty Crowther, Lilla Döden hälsar på. Illustration: Kitty Crowther, Lilla Döden hälsar på.

Astrid Lindgren berättade i en intervju att hon pratade med sina båda systrar i telefon varje dag och att de alltid inledde samtalet med frasen ”Döden, döden...”
Så var det avklarat.

Det är lätt att förminska Astrid Lindgren till en allas vår ställföreträdande mormor, en sagotant och ett lyckligt Bullerbybarn. Hon bidrog själv till den bilden i intervju efter intervju. Men det mörka fanns hela tiden under ytan och i början av 1970-talet, när hennes älskade storebror Gunnar drabbades av cancer gick hon på tvärs mot den rådande socialrealistiska tidsandan och skrev en mytologisk saga om en syskonkärlek som sträcker sig bortom döden – Bröderna Lejonhjärta. Och istället för kristendomens paradis gav hon oss alternativa dödsriken; Nangijala och Nangilima – snarare en form av buddistisk reinkarnation.
Kanske var det precis vad vi människor behövde. En ny berättelse om livet efter döden. För allt kan väl inte bara ta slut? Eller är alltsammans bara en febersjuk pojkes fantasier? En pojke som inte ville vara en liten lort.

Kitty Crowther, författaren och illustratören som 2010 tillägnades Astrid Lindgren Memory Award duckar inte heller för döden. Hon tycker tvärtom att det är vår skyldighet som vuxna att visa barnen mörkret, men att vi ska ta dem i handen ner i djupet och alltid följa dem hela vägen tillbaka. Hon väjer inte för vare sig döda föräldrar, självmord eller döden som befriare. Men kan man verkligen berätta om vad som helst i en bilderbok? Finns det inga gränser? Det ska vi samtala om i nästa Karins Magasin – Döden i bilderboken. Den 19 april. Alltid på Klubb19, klockan 19. Välkommen!

Helena Öberg

Läs hela inlägget »
Karin Westman Berg, ur K-Special om Carl Jonas Love Almqvist. Karin Westman Berg, ur K-Special om Carl Jonas Love Almqvist.

Jag är mitt uppe i föreberedelserna inför nästa Karins Magasin när jag tar en kopp kaffe och pausar lite. Jag scrollar bland dokumentärerna på SVT Play och hittar ett K–special om Carl Jonas Love Almqvist. Jag tittar lite förstrött medan jag fortsätter att anteckna i mina papper. Och så plötsligt är hon där, mitt framför mig: Karin Westman Berg. The one and only. Karin vars namn vi lånat till vårt magasin. Feministpionjären. Litteraturprofessorn från Uppsala. Hon som tände gnistan till sextiotalets kvinnorörelse och myntade begreppet: "Gråt inte, forska!"
Inspelningen är svartvit och hon läser innantill, men hon kan sin Almqvist, hon skrev sin avhandling om hans kvinnouppfattning. Och hon ger regissören till tevedramat hon är i färd med att introducera en känga, för att han strukit ner repliker som möjligen fortfarande är för radikala, drygt etthundrafemtio år efter att de skrevs. Under den strikta ytan lyser ett spjuveraktigt leende igenom. Jag tänker att hon nog ler i sin himmel när hon ser ner på sitt magasin. Det hade varit så roligt att bjuda in henne, om inte den där lilla petitessen döden hade kommit emellan. Men nu finns hon iallafall på SVT Play. (Karin dyker upp efter 30 min). Och jag vill tro att hon är med oss nästa Karins Magasin, den 19 april då vi ska prata om Döden i bilderboken.  

Helena Öberg

Läs hela inlägget »
Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen? Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen?
Vi förståndiga vuxna brukar kunna leverera mätta och självklara svar på det mesta. Men barns frågor om döden kan få även den bästa förälder att tveka och dröja. Döden låter sig nämligen inte avfärdas enkelt som monster och mardrömmar. Den är och finns, och därför måste vi förhålla oss till den. Frågan är: Hur ska vi kunna ta våra barn i handen och tillsammans stirra ner i de existentiella bråddjupen – när vi själva är lika rädda? Reflexen kan vara att tvärgira. Det gjorde de vuxna runt min egen mamma, när hon fem år gammal förlorade sin mamma i bröstcancer. En dag var hon bara borta, och när mamma frågade var hennes mamma var någonstans, skruvade de vuxna på sig. Ingen förklarade döden. Det var mammas storebröder, som själva var barn, som gjorde sitt allra bästa för att trösta och förklara för sin lillasyster. De sa: ”Mamma har åkt till Paris, och hon kommer aldrig komma hem”. På begravningen satt min mamma hemma i sitt rum och blev barnvaktad. Hon fick aldrig ta farväl.
Vad händer med ett barn som inte får det? Som inte får bearbeta döden och skapa ett förhållningssätt till den?

Långt upp i vuxen ålder drömde min mamma märkliga drömmar om natten. Hon drömde att hon befann sig i Paris, och att hon ringde på en dörr. Skulle någon öppna den? Skulle hennes mamma stå där, och säga: ”Men hej gumman min! Jag har varit här hela tiden. Jag lämnade familjen, och åkte hit!”
Kanske står många barn vid den dörren än idag, trots att de rent intellektuellt sett, sedan länge, förstått dödens oåterkalleliga natur.  
”Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta” är en bok om kris och sorg, som tar det sörjande barnet på allvar. Vad hade hänt om min mamma hade fått den i sitt knä? Om någon vuxen hade trotsat alla tabun och tagit henne till sig och börjat läsa? Om tårarna hade fått finnas och flyta ut i sidorna, och förenas med Jons?

Jon är en liten pojke som har förlorat sin pappa. Minnena med honom är alltid här och nu. Fortfarande är det konstigt att pappa inte sitter vid sängkanten och säger god natt. Det är konstigt att han inte är med under den soliga dagen i parken, och i hängmattan. Jon känner sig ensam i sin sorg, för han tror inte att det finns någon som kan förstå den. Han håller den inom sig, och den kokar. Det är den blicken som skapar perspektiven. Jons ensamma, kokande, blick. Illustrationerna vibrerar av sorg och av skevhet. Med ett varmt och direkt språk går författarna rakt in utan att försköna:  
”Varför måste just hans pappa dö, undrar Jon. Alla andra har pappor som lever. Och är pappa verkligen borta för alltid? Hans saker finns ju kvar. Det är som om allting väntar på honom.”

Mörkret och hopplösheten får ta sin rättmätiga plats över flera sidor, innan ett sorts ljus, en försoning, mjukt och varsamt tonas in i berättelsen. Med hjälp av Jons mamma orkar han till slut lyfta det tunga locket och dela med sig. Sorgen slutar koka alldeles ensam i kroppen, och blir istället till färg, teckningar och minnen i en röd liten bok. En bok om hans pappa och av allt det underbara som en gång fanns hos honom.
Jag kan rekommendera boken till vuxna som av olika anledningar vill bearbeta döden med barn. Barn som inte haft kontakt med döden kommer få empati för de barn som har eller har haft det.

Jag vill också rekommendera boken till min femåriga lilla mamma. Om jag kunde skulle jag slå in den i ett fint presentpapper och lägga den utanför dörren på Värtavägen 39, år 1953.

Jessica Forsling

Fakta: Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta.
Text: Grethe Rottböll.
Bild: Emma Virke.
Förlag: Bonnier Carlsen.
Utgivningsår: 2013.

PS. Kom till Karins Magasin 19 april och delta i vårt samtal om döden i bilderboken, lett av Helena Öberg. Alltid på Slottsgatan 19, klockan 19. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: bilderbok, döden

Tack alla som var med om premiären för Karins Magasin! Det blev en litterär salong och ett samtal i samtiden. Hanna Eklund analyserade Trumps twitter med USA-kännaren Jon Forsling vid sin sida. Och så publiken, så roligt att ni hittade till Slottsgatan 19. Och att ni var just så brokig och blandad som vi hade hoppats. Var någonstans samtalar femtionåringar med 70 plussare om livet och samtiden? Hos Karins Magasin! Nu finns vi! Välkomna tillbaka. 

Läs hela inlägget »
Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film

Jag sitter där i mörkret och inser att jag har blod på mina händer. Jag har ju vetat och ändå inte. Först nu är historien berättad. Jag reser mig, går ut på gatan och bär fortfarande det vidöppna landskapet inom mig, det exotiska och vilda. Men också det jag inte velat se. Det jag hört berättas men som jag aldrig riktigt har förstått. Inte förrän nu. Jag har hört det där om landet och strider om ägande. Men nu ser jag barn som tvingas bort från sina föräldrar, sitt språk och sitt ursprung. Barn som får sina kranier och näsor mätta av Statens rasbiologiska institut för att de tillhör ett nomadfolk som ska kartläggas och bevaras. Barn som katalogiseras likt arkeologiska fynd. Barn vars fingrar slås blodiga för att de viskat ord på ett språk som är deras eget, ett språk som inte är svenska. Barn som blir piskade med ris om de blandar sig med svenskarna. Barn som inte får läsa vidare. Barn vars hjärnor anses för små och outvecklade för att klara livet i en stad. Det är 1930-tal. Barnen är samer men kallas lappjävlar. Och det är jag som är imperialisten och erövraren. Jag vill två mina händer. Säga: det var inte jag. Avhända mig skulden. Det var inte meningen. Jag visste ingenting. Men nu vet jag. Det är därför jag skriver. Inte för att lägga alla bitar på plats. Eller komma fram till någon slutsats. Utan för att det måste skrivas. Det måste bli synligt. Ingen av oss är utan skuld. Skulden finns där och går inte att tiga bort med tystnad.
Sameblod är den första svenska spelfilmen om samer. Det är jojk, blod och skam. Det är Sápmi. Se den!

Sameblod är regisserad av Amanda Kernell. Hennes kortfilm Stoerre Vaerie Storfjället som ligger till grund för filmen kan ses via SVT Play. 


Helena Öberg

Läs hela inlägget »

Staten färdigställde en medieutredning och den presenterades ungefär samtidigt som USA valde en ny president. Så här skrev utredaren Anette Novak om bakgrunden till uppdraget, eller ”den mörka fonden”, som hon uttryckte det:
Minskad användning av traditionella medier, nedmontering av journalistiken, på ort efter ort, och en likriktning av innehållet, i klickjaktens kölvatten.
Novak konstaterade också att: "19 månader har gått och utvecklingen har bara accelererat":
Polariseringen och desinformationen ökar – det är allt svårare att skilja sant från falskt.
Fler och fler attraheras av förenklade politiska budskap, halvsanningar och ibland rena lögner.
George IV 1825, British Museum.
En teori, med anledning av ovanstående:

Medierna har förlorat trovärdighet.
Mänskligheten söker svar.
Alla är uppkopplade, ingen kopplar av.
Tillvaron är fragmentariserad.
Vi tror inte på något. Vi tror på allt.
Objektiv sanning finns inte.

ALLT ÄR FIKTION!

I denna fiktionens värld, som vi nu alltså lever, får vi inte glömma att, som Edward Said och Wolfgang Iser brukade säga; text skapar verklighet och läsaren skriver texten, i vilken ordning vi nu vill ha det.

Filosofen Kendall Walton har ägnat sig åt den i sammanhanget nödvändiga (och oundvikliga) fantasin och påpekar att den hänger ihop med verklighetens rekvisita, om den så kommer i form av konst, litteratur, eller varför inte en kortlek: ”Real things prompt imaginings;  they are objects of imaginings; and they generate fictional truths.”

På det här sättet skapar varje människa sin egen värld, sin egen berättelse. Och det finns kollektiva fantasier. 
För att förstå vår samtid - och förutspå en framtid – brukar det sägas att vi ska gå till historien. ”Historielöshet är farligt”, sa Lotta Lundgren senast häromdagen. Sålunda måste vi nu vända oss till litteraturhistorien. Vilken typ av karaktärer har gjort avtryck, blivit framgångsrika, ja rent av populära, där? Vilka karaktärsdrag har en typisk hjälte?

Hjälten, är först och främst:
En man.
I sin gestalt var han lik ett i bergen uppvuxet lejon som i förlitan på egen kraft, med flammande ögon, vindpiskat, blött av regn tränger in bland får eller oxar eller förföljer skogens hind, och ansatt av hunger till och med river småkreatur i skyddade fållor: sådan, i all sin nakenhet, men tvingad av nöden trädde Odyssevs fram inför skaran av lockiga flickor.  
En stark, modig, förnuftig och överordnad man, med stora tillgångar och makt.
You and I are such similar creatures, Vivian. We both screw people for money.
En man, som spelar med sina tillgångar, på Casino Royal eller någon annanstans, en player..
So, how about a drink at my place? Totally innocent, no funny business. Just full sex.
En man, som kan erövra, inte bara fotomodell efter fotomodell, utan halva världen. 
Why don't you have some more wine... 
and tell me more about practicing French-kissing... 
with the other girls at school... 
– It wasn't French-kissing. 
Don't care. Make it up. That's an order, Jones.
En man med stalkertendenser (om ni ursäktar)
Am 27. Oktober abends  
Ich habe so viel, und die Empfindung an ihr verschlingt alles; ich habe so viel, und ohne sie wird mir alles zu Nichts. 
En man, som bygger sitt imperium med hjälp av fallossymboler (med risk för att svära i kyrkan: Harry Potters kvast!?)
En ensam, hård och lite farlig man, som inte litar på andra människor.
No, Anastasia. Firstly, I don’t make love. I fuck… hard. Secondly, there’s a lot more paperwork to do, and thirdly, you don’t yet know what you’re in for. You could still run for the hills. Come, I want to show you my playroom.
 En man, som kan ta sig friheten att säga lite vad som helst
She’s tolerable, I suppose.. but not handsome enough to tempt me..
 göra lite vad som helst
Nu skriver vi ett kontrakt på att jag får dominera dig genom grov våldsporr, men vi måste ha ett kodord så att du inte råkar dö på kuppen. Förstår du inte det!?
 eftersom han ändå inte menar det 
Förstod du inte att jag bara ville testa dig, att jag bara låtsades vara förlovad med Miss Ingram!?
 eftersom det ändå bara är ett missförstånd
Det var jag som blev lurad, att gifta mig med djävulen själv, besten från helvetet.
och eftersom han ändå kommer att visa sig vara godhjärtad.
Jag hade väl inget annat val än att låsa in min svarta fru på vinden, hon var ju galen! Det var för vår skull!
Vad förvånade vi blev när Fifty Shades of Grey slog så hårt. Ändå har vi fått lära oss att beundra sådana här hjältar, när de dyker upp. Vi har fått lära oss att inte lita på deras otrevliga sätt, misogyna eller rasistiska utspel. Vi har fått lära oss att tro på en sanning under ytan istället, en dröm som blir verklighet, ett lyckligt slut..
Jag är vampyr, men suger inte människoblod, i alla fall inte ditt, jag lovar!

Hanna Eklund

Läs hela inlägget »

Våra  gäster:

loading...

7

Berit Mannberg har flätat in ett helt livs minnen och möten i sin konst. Möt både Berit och vår egen Helena Öberg hos Karins Magasin. Galleri K Slottsgatan17, Västerås, 13 november kl 19. Välkommen!.

Karins Magasin i P4 Västmanland
Klicka på rubriken ovan så hamnar du i ett radioinslag där Helena Öberg berättar om Karins Magasin, hur vi möttes och varför vi har lånat Karin Westman Bergs motto: Gråt inte, forska!

Hitta till oss:

Karins Gillar

Maria Persson gör ett snabbt porträtt om dagen. Dagens dam. Följ henne på Instagram och upptäck en fantastisk kvinna om dagen. 

Maria Persson www.dagensdam.se

UNIVERSUM PÅ VERS. Rosanne Cash hyllar Marie Curie. Titta på videon eller läs hela dikten på Maria Popovas sajt Brain Pickings.  

Karin Westman Berg

När vi på träffades första gången hade vi Karin Westman Bergs boksamling under våra fötter. Läs mer!