Tack för två fina år.
Nu säger vi hejdå.

Nu är det två år sedan vi bestämde oss för att starta Karins Magasin. Tack för att du har hittat hit till hemsidan, kanske har du också besökt våra litterära salonger, som publik eller gäst. Ditt stöd har betytt mycket för oss! Tillsammans skapade vi en mötesplats och ett samtal i samtiden.
Precis som vi hoppades har Karins Magasin blivit en lokal kulturaktör i Västerås och vi har samverkat med VLT, Västmanlands Teater och Stadsbiblioteket och tack vare stöd från Västerås Stad kunde vi bjuda in författaren Sven Olov Karlsson till ett samtal om den stora branden. Bland våra övriga gäster märks Augustprisvinnaren Sara Lundberg, Biskop Mikael Mogren, regissören Astrid Menasanch Tobiesson, konstnären Ana Bondžić, trubaduren Tina Wilhelmsson, kulturredaktör Erik Jersenius, journalisten Jon Forssling och författaren och poeten Solja Krapu Kallio (se bilden ovan). Tack också till Olle Grönwalls och klubb 19, samt den feministiska konstnärsföreningen Gaia.
Nu stänger vi Karins Magasin, men hoppas att samtalet ska fortsätta på andra arenor. Hoppet föds genom handling!

Hälsningar från Hanna Eklund, Jessica Forsling och Helena Öberg. 

There are no entries for this period.

2017 > 03

Karin Westman Berg, ur K-Special om Carl Jonas Love Almqvist. Karin Westman Berg, ur K-Special om Carl Jonas Love Almqvist.

Jag är mitt uppe i föreberedelserna inför nästa Karins Magasin när jag tar en kopp kaffe och pausar lite. Jag scrollar bland dokumentärerna på SVT Play och hittar ett K–special om Carl Jonas Love Almqvist. Jag tittar lite förstrött medan jag fortsätter att anteckna i mina papper. Och så plötsligt är hon där, mitt framför mig: Karin Westman Berg. The one and only. Karin vars namn vi lånat till vårt magasin. Feministpionjären. Litteraturprofessorn från Uppsala. Hon som tände gnistan till sextiotalets kvinnorörelse och myntade begreppet: "Gråt inte, forska!"
Inspelningen är svartvit och hon läser innantill, men hon kan sin Almqvist, hon skrev sin avhandling om hans kvinnouppfattning. Och hon ger regissören till tevedramat hon är i färd med att introducera en känga, för att han strukit ner repliker som möjligen fortfarande är för radikala, drygt etthundrafemtio år efter att de skrevs. Under den strikta ytan lyser ett spjuveraktigt leende igenom. Jag tänker att hon nog ler i sin himmel när hon ser ner på sitt magasin. Det hade varit så roligt att bjuda in henne, om inte den där lilla petitessen döden hade kommit emellan. Men nu finns hon iallafall på SVT Play. (Karin dyker upp efter 30 min). Och jag vill tro att hon är med oss nästa Karins Magasin, den 19 april då vi ska prata om Döden i bilderboken.  

Helena Öberg

Läs hela inlägget »
Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen? Vågar vi ta våra barn i handen och stirra ner i bråddjupen?
Vi förståndiga vuxna brukar kunna leverera mätta och självklara svar på det mesta. Men barns frågor om döden kan få även den bästa förälder att tveka och dröja. Döden låter sig nämligen inte avfärdas enkelt som monster och mardrömmar. Den är och finns, och därför måste vi förhålla oss till den. Frågan är: Hur ska vi kunna ta våra barn i handen och tillsammans stirra ner i de existentiella bråddjupen – när vi själva är lika rädda? Reflexen kan vara att tvärgira. Det gjorde de vuxna runt min egen mamma, när hon fem år gammal förlorade sin mamma i bröstcancer. En dag var hon bara borta, och när mamma frågade var hennes mamma var någonstans, skruvade de vuxna på sig. Ingen förklarade döden. Det var mammas storebröder, som själva var barn, som gjorde sitt allra bästa för att trösta och förklara för sin lillasyster. De sa: ”Mamma har åkt till Paris, och hon kommer aldrig komma hem”. På begravningen satt min mamma hemma i sitt rum och blev barnvaktad. Hon fick aldrig ta farväl.
Vad händer med ett barn som inte får det? Som inte får bearbeta döden och skapa ett förhållningssätt till den?

Långt upp i vuxen ålder drömde min mamma märkliga drömmar om natten. Hon drömde att hon befann sig i Paris, och att hon ringde på en dörr. Skulle någon öppna den? Skulle hennes mamma stå där, och säga: ”Men hej gumman min! Jag har varit här hela tiden. Jag lämnade familjen, och åkte hit!”
Kanske står många barn vid den dörren än idag, trots att de rent intellektuellt sett, sedan länge, förstått dödens oåterkalleliga natur.  
”Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta” är en bok om kris och sorg, som tar det sörjande barnet på allvar. Vad hade hänt om min mamma hade fått den i sitt knä? Om någon vuxen hade trotsat alla tabun och tagit henne till sig och börjat läsa? Om tårarna hade fått finnas och flyta ut i sidorna, och förenas med Jons?

Jon är en liten pojke som har förlorat sin pappa. Minnena med honom är alltid här och nu. Fortfarande är det konstigt att pappa inte sitter vid sängkanten och säger god natt. Det är konstigt att han inte är med under den soliga dagen i parken, och i hängmattan. Jon känner sig ensam i sin sorg, för han tror inte att det finns någon som kan förstå den. Han håller den inom sig, och den kokar. Det är den blicken som skapar perspektiven. Jons ensamma, kokande, blick. Illustrationerna vibrerar av sorg och av skevhet. Med ett varmt och direkt språk går författarna rakt in utan att försköna:  
”Varför måste just hans pappa dö, undrar Jon. Alla andra har pappor som lever. Och är pappa verkligen borta för alltid? Hans saker finns ju kvar. Det är som om allting väntar på honom.”

Mörkret och hopplösheten får ta sin rättmätiga plats över flera sidor, innan ett sorts ljus, en försoning, mjukt och varsamt tonas in i berättelsen. Med hjälp av Jons mamma orkar han till slut lyfta det tunga locket och dela med sig. Sorgen slutar koka alldeles ensam i kroppen, och blir istället till färg, teckningar och minnen i en röd liten bok. En bok om hans pappa och av allt det underbara som en gång fanns hos honom.
Jag kan rekommendera boken till vuxna som av olika anledningar vill bearbeta döden med barn. Barn som inte haft kontakt med döden kommer få empati för de barn som har eller har haft det.

Jag vill också rekommendera boken till min femåriga lilla mamma. Om jag kunde skulle jag slå in den i ett fint presentpapper och lägga den utanför dörren på Värtavägen 39, år 1953.

Jessica Forsling

Fakta: Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta.
Text: Grethe Rottböll.
Bild: Emma Virke.
Förlag: Bonnier Carlsen.
Utgivningsår: 2013.

PS. Kom till Karins Magasin 19 april och delta i vårt samtal om döden i bilderboken, lett av Helena Öberg. Alltid på Slottsgatan 19, klockan 19. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: bilderbok, döden

Tack alla som var med om premiären för Karins Magasin! Det blev en litterär salong och ett samtal i samtiden. Hanna Eklund analyserade Trumps twitter med USA-kännaren Jon Forsling vid sin sida. Och så publiken, så roligt att ni hittade till Slottsgatan 19. Och att ni var just så brokig och blandad som vi hade hoppats. Var någonstans samtalar femtionåringar med 70 plussare om livet och samtiden? Hos Karins Magasin! Nu finns vi! Välkomna tillbaka. 

Läs hela inlägget »
Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film Lene Cecilia Sparrok och Mia Sparrok. foto: Nordisk Film

Jag sitter där i mörkret och inser att jag har blod på mina händer. Jag har ju vetat och ändå inte. Först nu är historien berättad. Jag reser mig, går ut på gatan och bär fortfarande det vidöppna landskapet inom mig, det exotiska och vilda. Men också det jag inte velat se. Det jag hört berättas men som jag aldrig riktigt har förstått. Inte förrän nu. Jag har hört det där om landet och strider om ägande. Men nu ser jag barn som tvingas bort från sina föräldrar, sitt språk och sitt ursprung. Barn som får sina kranier och näsor mätta av Statens rasbiologiska institut för att de tillhör ett nomadfolk som ska kartläggas och bevaras. Barn som katalogiseras likt arkeologiska fynd. Barn vars fingrar slås blodiga för att de viskat ord på ett språk som är deras eget, ett språk som inte är svenska. Barn som blir piskade med ris om de blandar sig med svenskarna. Barn som inte får läsa vidare. Barn vars hjärnor anses för små och outvecklade för att klara livet i en stad. Det är 1930-tal. Barnen är samer men kallas lappjävlar. Och det är jag som är imperialisten och erövraren. Jag vill två mina händer. Säga: det var inte jag. Avhända mig skulden. Det var inte meningen. Jag visste ingenting. Men nu vet jag. Det är därför jag skriver. Inte för att lägga alla bitar på plats. Eller komma fram till någon slutsats. Utan för att det måste skrivas. Det måste bli synligt. Ingen av oss är utan skuld. Skulden finns där och går inte att tiga bort med tystnad.
Sameblod är den första svenska spelfilmen om samer. Det är jojk, blod och skam. Det är Sápmi. Se den!

Sameblod är regisserad av Amanda Kernell. Hennes kortfilm Stoerre Vaerie Storfjället som ligger till grund för filmen kan ses via SVT Play. 


Helena Öberg

Läs hela inlägget »

Våra  gäster:

loading...

7

Berit Mannberg har flätat in ett helt livs minnen och möten i sin konst. Möt både Berit och vår egen Helena Öberg hos Karins Magasin. Galleri K Slottsgatan17, Västerås, 13 november kl 19. Välkommen!.

Karins Magasin i P4 Västmanland
Klicka på rubriken ovan så hamnar du i ett radioinslag där Helena Öberg berättar om Karins Magasin, hur vi möttes och varför vi har lånat Karin Westman Bergs motto: Gråt inte, forska!

Hitta till oss:

Karins Gillar

Maria Persson gör ett snabbt porträtt om dagen. Dagens dam. Följ henne på Instagram och upptäck en fantastisk kvinna om dagen. 

Maria Persson www.dagensdam.se

UNIVERSUM PÅ VERS. Rosanne Cash hyllar Marie Curie. Titta på videon eller läs hela dikten på Maria Popovas sajt Brain Pickings.  

Karin Westman Berg

När vi på träffades första gången hade vi Karin Westman Bergs boksamling under våra fötter. Läs mer!