Tack för två fina år.
Nu säger vi hejdå.

Nu är det två år sedan vi bestämde oss för att starta Karins Magasin. Tack för att du har hittat hit till hemsidan, kanske har du också besökt våra litterära salonger, som publik eller gäst. Ditt stöd har betytt mycket för oss! Tillsammans skapade vi en mötesplats och ett samtal i samtiden.
Precis som vi hoppades har Karins Magasin blivit en lokal kulturaktör i Västerås och vi har samverkat med VLT, Västmanlands Teater och Stadsbiblioteket och tack vare stöd från Västerås Stad kunde vi bjuda in författaren Sven Olov Karlsson till ett samtal om den stora branden. Bland våra övriga gäster märks Augustprisvinnaren Sara Lundberg, Biskop Mikael Mogren, regissören Astrid Menasanch Tobiesson, konstnären Ana Bondžić, trubaduren Tina Wilhelmsson, kulturredaktör Erik Jersenius, journalisten Jon Forssling och författaren och poeten Solja Krapu Kallio (se bilden ovan). Tack också till Olle Grönwalls och klubb 19, samt den feministiska konstnärsföreningen Gaia.
Nu stänger vi Karins Magasin, men hoppas att samtalet ska fortsätta på andra arenor. Hoppet föds genom handling!

Hälsningar från Hanna Eklund, Jessica Forsling och Helena Öberg. 

There are no entries for this period.

2017 > 09

Rösträtt för kvinnor, lika rätt till utbildning, rätten att bestämma över sin egen kropp och förbud för en man att slå sin hustru är lagar som har föregåtts av motstånd och hård kamp. Det är en kamp som fortfarande pågår och som  inrymmer rätten till lika lön. Men istället för att leda framåt har starka krafter börjat ifrågasätta att kvinnor ska ha samma mänskliga rättigheter som män. Därför går nu feminister från sex partier och fem organisationer samman och skapar ett nytt nätverk; ”Bred feministisk plattform”.
Det är närmare femtio år sedan Karin Westman Berg bedrev sina Könsrollsseminarier i Uppsala, under kvällstid i en källarlokal utanför universitet. Det ansågs inte vara "riktig litteraturhistoria" att prata genus på arbetstid. Några seminariedeltagare startade Grupp 8. Många av dem är fortfarande aktiva och bakom "Bred feministisk plattform" finns bland andra; Suzanne Osten, Iréne Matthis och Gunilla Thorgren.
Grupp 8 var medelpunkten för 1970-talets nya kvinnorörelse och drev frågor om arbete åt alla, kortare arbetsdag, daghem åt alla barn, fri abort och rätt till smärtlindring vid förlossning.
På två år ökade Grupp 8 Stockholm från omkring 16 till 470 medlemmar och organiserades i 43 lokalgrupper. Många var kvinnor som tidigare hade varit aktiva inom olika partiers kvinnoorganisationer, men som hade tröttnat.
– Där drog vi ju bara stenciler och kokade kaffe, som en av dem uttryckte saken i en artikel i Vecko-Journalen.
Den 8 april 1972 var det drygt 1 000 personer som ropade slagord längs Stockholms gator fram till Moderna museet. Slutmålet var Grupp 8:s utställning "Kvinnor" som tog upp kvinnans liv ur olika aspekter och som öppnade samma dag på Moderna museets Filialen. "Kvinnor" sågs av över 13 000 personer under en månad.
Idag har den feministiska forskningen en stark ställning inom universiteten och fyller föreläsningssalar istället för källare. Men det är dags att skaka liv i kampen. Allt i Karins Westman Bergs anda. Gråt inte – organisera er!
 
HELENA ÖBERG

Läs hela inlägget »

När behöver vi egentligen våra metaforer?Och när kommer de till oss för att stanna?
Min första kontakt med döden kom vid elva års ålder. Året var 1986. Kontakten var långt ifrån traumatisk, och den drabbade mig inte på något personligt plan. Det var ingen förälder som dog, ingen nära släkting till mig, inte ens någon jag kände.
Jag såg den bara på bild.
Döden kom som en trevare, i form av tre lik på ett bårhus i San Francisco. Bilden var tagen 1946, och föreställde tre fångar som hade försökt rymma från fängelset på Alcatraz. Det hade gått åt skogen, som det oftast gjorde när någon försökte rymma från det välbevakade superfängelset som var hem åt USA:s värsta brottslingar mellan 1934 och 1963. De tre fångarna – Joe, Bernie och Marvin – hade skjutits i huvudet.
Nu låg de där på bårhusbritsarna, nakna, med identifikationsbrickor runt stortårna, och var icke-levande i all evighet. Dödens brutala oåterkallelighet slog mig med våldsam kraft när jag såg den där bilden, och den satte igång ett slags maskineri inom mig som fram till dess hade legat latent.
Alcatraz blev en besatthet. Och till slut en bok.
I dagarna släpps ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse”, där jag har intervjuat tio män – nio före detta fångar och en före detta vakt – vars gemensamma nämnare i livet är att de tillbringade åratal på den ensliga ön i San Francisco Bay.
Alcatraz är den röda tråden som binder dessa män samman. I övrigt har deras öden förgrenat sig under de decennier som gått sedan fängelset stängde sina portar. Vissa har varit fria män i fyrtio år; andra sitter fortfarande bakom lås och bom. En har hittat Gud, andra är övertygade ateister. En är en övertygad kommunist, en annan älskar Donald Trump av hela sitt hjärta. Vissa minns sina år på Alcatraz in i minsta detalj; andra har förträngt det mesta.
Varför skriva en bok om Alcatraz? Frågan slog mig flera gånger under arbetet med den.
Med åren har ön uppenbarligen kommit att betyda mer för mig än den dragningskraft till det mörka och tragiska som många av oss känner; själva essensen i den fängelseromantik som nöjesfabriken i Hollywood har spelat på i ett otal filmer.
Det kan vara så att ön har kommit att kännas som en symbol för mitt eget förhållande till omvärlden. Jag vill inte alltid lämna min trygga cell, klarar inte alltid av frihetens alla krav och möjligheter, vill hellre sitta innanför rastgårdens höga murar och blicka ut över den röda hängbron istället för att färdas över den.
Den där elvaåriga pojken använde Alcatraz som metafor för dödens orimlighet. Något påtagligt att hålla i, för att slippa kontemplera det allra mest opåtagliga som finns.
För den fyrtiotreåriga mannen jag är idag har ön blivit en annan slags metafor. Döden som något förutsägbart, oundvikligt, som kommer att släppa oss fria från livets bojor en dag.
 
JON FORSLING
 

Läs hela inlägget »

Någonstans nere i källaren har jag fortfarande sparat Lars Gustafssons gulnade artikel. "Kan havet tänka?" För mitt tonåriga jag var det en oerhörd tanke. Att tänkande skulle kunna pågå någon annanstans än inom mig själv, eller inom en annan människa. Att havet skulle kunna tänka.
Jag kommer att tänka på det nu i natt när jag vaknar till och havet lyfter mig ur sömnen. Orkanen Irma är på väg in över Florida. Den har redan svept över Karibien, orsakat död och förödelse, slagit ut hela öar och lämnat de vita båtarna i drivor i hamnarna. Denna natt när sex miljoner amerikaner har uppmanats att ge sig av och fly från sina hem. Ta skydd bäst de kan för att överleva. Sex miljoner, tänk en gång till, tänk om tre av fem svenskar skulle resa sig upp och lämna sina hem. Eller hela befolkningen i Danmark, Norge eller Finland. Sex miljoner människor. Det är ett antal som inte går att greppa.
Denna natt sitter de i sina bilar, i långsamma karavaner så länge bensinen räcker, så långt bort det går. De som har en bil att ge sig av i, de som har haft råd att bunkra innan maten tog slut på hyllorna och butikerna stängde. De är nu på väg, inte till något, utan bara på flykt ifrån, en flykt ifrån Irma, en orkan med 120 mil i omkrets som saktat av över havet, men som nu vänder upp emot land, som närmar sig Florida Keys och ökar i styrka. Jag tittar på satellitbilderna. Efter Irma väntar ingen lindring, hela havet stormar och långt ut till havs snurrar redan orkanerna José och Katia.

Förra hösten var det Hermine som fick Floridaborna att barrikadera sig. Då drog orkanen förbi, planade ut över havet och amerikanarna gick till val i ett vindstilla land. Och valde en president som flyttat gränsen för det rimliga bortom allt vi trodde var rimligt. En president som kallar allt som handlar om klimatet för Fake News.
För det är väl det vi alla önskar. Att det ska vara falska nyheter. Att isbergen kalvar, när det är elva grader varmt i Almedalen och väderkartorna över Europa är röda av en okontrollerad hetta och tundran är på väg att smälta. Fake News. För inte kan det vara så illa. Livet pågår ju ändå som vanligt. Det lilla livet. Allt vi känner till. Men kanske vet vi ändå, att den där oron, någonstans djupt inom oss är en del av något större.
Mer än hälften av en människas volym är vatten. Allting flyter. I natt när stormens öga har lämnat Barbuda, när orkanen har svept bort husen, saktat in, i natt när vindarna ökar och vänder in mot Key West. När bilarna rullar norrut längs motorvägen. När vattnet stiger, meter efter meter. Kanske hör vi då hur havet tänker inom oss. Hur havet manar oss att välja. Medan vi ännu har ett val.

Helena Öberg

Läs hela inlägget »
Etiketter: #klimat, #irma

Våra  gäster:

loading...

7

Berit Mannberg har flätat in ett helt livs minnen och möten i sin konst. Möt både Berit och vår egen Helena Öberg hos Karins Magasin. Galleri K Slottsgatan17, Västerås, 13 november kl 19. Välkommen!.

Karins Magasin i P4 Västmanland
Klicka på rubriken ovan så hamnar du i ett radioinslag där Helena Öberg berättar om Karins Magasin, hur vi möttes och varför vi har lånat Karin Westman Bergs motto: Gråt inte, forska!

Hitta till oss:

Karins Gillar

Maria Persson gör ett snabbt porträtt om dagen. Dagens dam. Följ henne på Instagram och upptäck en fantastisk kvinna om dagen. 

Maria Persson www.dagensdam.se

UNIVERSUM PÅ VERS. Rosanne Cash hyllar Marie Curie. Titta på videon eller läs hela dikten på Maria Popovas sajt Brain Pickings.  

Karin Westman Berg

När vi på träffades första gången hade vi Karin Westman Bergs boksamling under våra fötter. Läs mer!